På Försoningsdagen, Jom Kippur, läser vi på eftermiddagen ur Jonas bok. Jona som får en kallelse från G-d vägrar att hörsamma denna och flyr i en båt ut på havet mot Tarsis. Så småningom hamnar han efter en storm i valfiskens buk där han under tre dagar ångerfylld bönar och ber G-d om hjälp.
När Jona hörde rösten från G-d, måste han ha blivit livrädd: Det är inte något man hör en vanlig dag – Släpp allt och gå till Nineve och berätta för dem från mig att de kommer att förintas.
Liksom alla rädda människor, sprang han naturligtvis iväg. Skulle inte du göra samma sak? Helt desorienterad, här var det någon som talar om för dig att göra något väldigt annorlunda än vad du någonsin gjort förut? Till sjömännen i båten, säger han ”ani yareh” Jag är rädd. Denna rädsla har en dubbel betydelse. Yirah är inte bara rädslan vi känner för världen omkring oss, men det är också gudsfruktan – yirat Adonai, rädsla för G-d eller yirat Shamayim, rädsla för himlen. Yirah är kopplad till moralisk handling underförstått antyder det att vördnad kommer att leda till det etiska, till det rätta sättet att leva. Psalmisten säger ”reshit chochma yirat adonai” “vishetens begynnelse är gudsfruktan”. Hur kan frukta leda till visdom?
Yirat Shamayim beskriver en mycket intensiv relation med G-d. De medeltida rabbinerna skiljer mellan två nivåer av Yirat Shamayim; den nedre yirat haonesh – rädslan för att göra något fel och att straffas för det. Den högre nivån, yirat haromemut, är rädsla eller fruktan för något som är mer genomgripande än oss själva, med mer moral och verkligen något värt att känna sig ansvarig och mottaglig för. Om vi slutar springa bort från vår rädsla, är det möjligt för oss att nå bortom funderingarna på varför vi alltid gör fel och istället nå till ett högre plan, så att vi kan vara mottagliga för Den som vill att vi ska göra rätt? Kom ihåg uppmaningen från Fädernas Tänkespråk, Pirke Avot, “Var inte som de tjänare vilka tjänar sin herre endast med tanke på lön, utan var lik sådana tjänare som tjänar sin herre utan tanke på lön, och låt gudsfruktan vila över er.” Denna yirah vill vi begrunda eftersom den leder oss till en större förståelse av oss själva och den skapade värld vi lever i.
Men det är omöjligt att vända tillbaka när du samtidigt springer din väg. Så hur ska vi närma oss Jom Kippur? Genom att springa bort från ropen på att bryta gamla vanor, granska oss själva, vakna till vårt bättre själv? Vi kanske tror att vi skulle vilja göra en del av detta, men så snart vi börjar tänka på det, kommer rädslan att stiga in i oss. Den brittiske statsmannen från 1700-talet Edmund Burke, sade: “Rädsla är den mest effektiva känsla som berövar oss handling och tankegång.” Sådan rädsla minskar vår handlingsfrihet. Men den här dagen handlar helt och hållet om att åstadkomma något – att göra något för att förändra och förbättra oss själva.
Det är i själva verket emunah – tillit och tro, som tillåter mig att säga som vi sjunger i sången Adon Olam: ”Adonai li, lo Ira” Gud är nära, jag skall inte vara rädd. Den största rädsla är att inte ha någon Gud, att vara alldeles ensam. Snarare söker vi insikt i en mening som är större än oss själva och har en förväntan på det goda. Den polskfödde amerikanske rabbinen och teologen Abraham Joshua Heschel skulle säga att detta är definitionen av att vara “religiös”. En återgång till vördnad, till aktning, är den första förutsättningen för en vändning mot visdom, mot förändring, mot ånger.
Tom Shulevitz 22/09/2016 lyssna gärna på morgonandakten i SR P1 här
POETRY & SPIRIT 